Om det som var och aldrig kommer bli igen.
Vi gjorde slut.
Jag gav upp när han var redo att kämpa.
Han gav upp när jag kämpade.
Jag föll.
Tog tillbaka alla känslor jag tidigare haft
om mig själv.
Oduglig. Inkompetent.
Och äcklig.
Flydde till min bekväma
patetiska värld.
Nu är jag fast i ångans limbo.
Men vad är det jag ångrar egentligen?
Tar fram den enda bild som jag har
på oss två.
Ångrar att vi aldrig tog fler.
Det gör ont.
Det bankar och slår inom mig.
Jag vet att jag vill gråta,
men för detta
har jag inte fällt en enda tår.
Känner paniken som stegrar.
Oron, ångesten.
Trycka bort allt som en gång
gjorde mig lycklig.
Svullen och rödflammig kletar jag på mascara
innan jag tar en klunk vin.
En timme senare är jag på det igen.
Kysser en annan och känner kärlek.
Tänker på honom och känner sorg.
Funderar på mig och känner förtvivlan.
Eller var detta bara en lögn?
Då jag i verkligheten blivit ett tomt
narcissistiskt skal.
En känsla lika horribel som vacker.
Ångest.