Johanna-Sofie

Det ligger ett äpple framför mig.
Jag får inte äta det.
Hungern spelar ingen roll.
För klockan är inte 12.
Det är såhär det är att vara ätstörd.

---

Jag sätter upp murar för att skydda mig själv. Det är något som kommer naturligt, för jag ville ha det så. Eller? Det har konsekvenser. Men när någon jag vill ha nära kritiserar och ser ner. Konstant gör jag fel. En besvikelse. Den känslan triggar igång allt jag inte kan kontrollera i min familj. Jag låtsas om att jag inte bryr mig. Men sanningen är att det bryter mig sönder och samman innombords. Jag kan inte lösa det. Bara ta itu med smärtan.

Hur ont det än gör.
Jag lider inte för att jag ser tillbaka.
Jag känner smärtan därför att den är konstant närvarande.

Döm mig inte,
Eller om du gör .. Så låt det vara på rättvisa villkor. Jag är inte perfekt, långt ifrån och med det är jag ärlig. Sympatin kan ni behålla. Det finns tårar i mina ögon för smärtan av att skrika nu trycks i halsen, inte för att jag vill ha en kärleksfull kram. Jag är inte 5år längre. Det finns ingen nalle i min säng.

Den har jag gömt i garderoben.

Går in i duschen.
Gråten i halsen och slagen i knytnävarna.
Varmt vatten, hård stråle.
Sjunker ihop.

Chokladsåsen gör vaderna ljusbruna och jag upptäcker en reva på det västra benet. Istället för att bry mig riktar jag munstycket mot ansiktet. Hela jag dränks till något annat. Sjunker längre och längre ner tills jag halvligger och inte längre får luft. Tappar allt. Musklerna har sedan sommaren förlorat sin spänst så jag ber dem inte längre att hålla upp mig.

Det största spelet är att sedan resa sig upp, göra en hårinpackning, sminkning och prova olika klädkombinationer. Åka in till stan och leva ett till synes vanligt liv. Att orka med det är det jobbigaste jag någonsin gjort.

Jag lever aldrig nu. Jag lever kvar i då och tänker bara sen.
Aldrig nu.
För jag orkar det inte.

I flera nätter drömmer jag samma dröm. Den som representerar min sjukdom. Och att dte går att ta sig ur den. För de flesta. Men inte alla. Det är en kronisk sjukdom som är bland de vanligaste i vår tid. Den är psykisk och fysisk på samma gång. Påverkar den drabbade på alla sätt, socialt och moralens värderingar. Allt ändras. Men ändå är den bland de svåraste att upptäcka. Endast den som har lösenordet kan se den på ytan.

Den välsminkade ytan.

Jag står i ett stort rum. Högt i tak med långa draperier vid sidan av de långa fönsterna. Jag sitter i stolen som står mitt i rummet. Den är klädd i röd sammet med en orangesöm. Ja, den är riktigt ful. Precis som jag. Där sitter jag med en stor stickig filt. Men det gör inget för jag fryser så.

Jag reser mig upp igen. Går över det tomma och kalla golvet fram till ett av fönsterna för att titta ut. Jag andas ut. Tungt och trött. Min andedräckt skapar imma på fönstret för dte är så kallt. I imman ritar jag ett hjärta som snart suddas ut igen. Precis som mitt gjorde.

Utanför ser jag en snötäckt kyrkogård. De två stora dammarna är täckta med is. Och allting känns som hemma. Men ändå så dött och kalt. Jag kan välja själv vilken grav jag ska gå till mötes. Men hur? Jag kommer inte ut ur rummet. Jag är fast. Fast i mitt eget öde. Och inser att det var aldirg mitt val.

Det var någon annan som satte mig i detta rum utan lampor och med bara snöns ljus som lyser upp små strimor i denna dunkla tillvaro. De satte in mig här och låste. Kanske låter de mig komma ut snart.

Kanske låter de mig bli frisk.
Kanske kan jag få bli fri.

Ingenting har hänt. Eller ingenting nytt iaf.
För det är samma konflikter som utspelar sig i mitt huvud. Samma spöken som alltid förr som spökar. Med en liten skillnad.

Nu ackompanieras de av skulden och skammen. Det är starka sidor från två håll och jag står på bådas sida. Det skiftar från timme till timme men skulden sitter fastbränd i huden på mig.

Att gå från sjuk till frisk.
Går inte.
Går under.

Idag ska jag konfrontera pappa och berätta sanningen.
Jag står inte ut med dem.
Jag vill bort, men denna gången har jag en annan lösning än förr.

Förut när jag befann mig i denna situationen ville jag inte ha med dem att göra för att jag inte ville leva. Nu är det tvärtom. Jag vill bort för jag vill leva. Jag FÖRTJÄNAR att leva ett värdigt liv.

Hon kedjar fast mina murar och kollar bort när jag gråter i den kalla vinden.
Fan vad jag föraktar denna människa som kallas min mamma.

Ibland blir det för mycket av allt. För mycket att det förflutna som inte är det förflutna utan som faktiskt lever kvar i nuet. Och inte bara i mitt liv. Det tycks vara ett universellt fenomen.

Så jag ska spendera kvällen i den andan.
Framför tv:n.
Framför datorn.

Bilder fladdrar hit och dit.

Ljud hörs från allt utom mig. Det är inte jag, det är monstret inom mig.
Men det är lugnt och tömt nu.

En cigg, oh ja!

Mina murar spelade mig ett spratt,
Jag trodde att jag kunde kontrollera dem, precis som min äs.

Men murarna fick mig att inta en roll och testa honom. Han är kvar men det är också mina murar. Jag ser att han märker av dem men förstår inte vad de faktiskt innebär. Eller så har jag fel därför att e är en så stor del av mig, har vuxit fast i min själ..

Nej, de är inte jag.
Murarna är inget annat än ett alter-ego.

Även om mitt alter-ego blir skadat så lider inte jag. Eller så var planen.. Men nu lider jag samtidigt som murarna står intackta. Jag vet inte riktigt vad jag känner för dem heller. En hatkärlek, för de är den enda trygghet jag har.
En snuttefilt hård som sten och fylld med blod.

..vackert
så vackert..

En dag kommer jag älska mig själv lika mycket som jag älskar dig.
Kanske ett ouppnåligt mål. Men vi behöver alla något att sträva efter.
Skit i om drömmarna ändras från dag till natt. Skit i det!

Enda möjligheten att klara av ett ouppnåligt mål är att bli bättre än det.
Vinn över målet, för det är där den riktiga mållinjen finns!

  

en kronisk sjukdom är den sortens sjukdom som aldrig försvinner.

och det är därför jag nu går runt och grämer mig för att jag åt en halv banan, hunger det är anledningen. det är anledningen till allt. det startade ett beroende i att räkna. räkna och organisera. och även där gick jag överbord.

räknade pengar. räknade dagar. räknade timmar och måltider däremellan.

krävande eller underhållande? linjen är tunnare än vad de flesta tror, för en hobby är det inte.
det är en livsstil, kanske den enda här i världen som inte är självald.

vart är jag påväg?
kommer jag någonsin acceptera hjälp?

skolkar. hatar mig själv för mycket för att kunna gå ut.
spenderar de sparade slantarna på cigg. spyr. sitter i
duschen med kläderna på. hatar mig själv ännu mer.
det fungerar ett tag, efter vin, otaliga cigg, och några sidor
lästa ur en bok om missbruk. spyr igen.
hatar fortfarande. kollar klockan och planerar när jag
senast måste ha sopat igen alla mina spår.

för mig att det svårt att bli frisk därför att jag har mycket
lättare att acceptera en sjuk tillvaro än en frisk.

varje dag är en kamp. det är en utmaning att resa sig upp
bara för att slås ner igen vid instinkten om att jag fortfarande
är jag.

varför ska det vara så lätt för vissa att leva när det är
så svårt för andra. föds vi verkligen alla med lika vilkor?!
och borde vi inte sen få vara dem vi vill vara, så varför
får jag inte lov att vara sjuk på mitt sätt. för det jag håller
på med nu, är någon annans.

min värld är vimmelkantig.

06:33 i morse åkte vinglaset i golvet. glasskärvor och rött
vin ligger fortfarande kvar och lämnar märken efter sig.

men jag är ensam hemma, och har precis gått en morgonpromenad
i den heta solen och handlat hem lite nödvändigheter för mitt tillstånd.
2 speciella filmer, 2 cigarettpaket och en vitamindryck för ämnesomsättningen.

en fundering som dök upp när jag var ute och gick var vilken typ av
missbrukare jag är. för ja, det är jag. har ju fått höra några gånger
att jag borde vara mer vaksam eftersom jag har missbrukar-gener.
men jag är ingen missbrukare av knark eller så, även om jag har testat.

jag är en missbrukare av mig själv. min tid och självuppfattning.
jag missbrukar mitt omdöme och min status.
att jag missbrukar min framtid håller jag inte med om..

om man ska kolla på det realistiska: jag röker, fumlar med maten,
manipulerar lärare till högre betyg och dricker mig redlös då och då.
men passar inte denna beskrivningen in på rätt många tonåringar?!
varför skulle jag då vara så mycket värre?!

jag har gått igenom livet som en otämjbar vilde.
många har försökt komma långt innanför för att kunna
förstå varför jag varit så otämjbar.

de försökte men missade poängen.
jag var otämjbar för är man tam så är man beroende.

min största fasa.

jag har länge vägrat vara beroende av någon. känna att
jag behöver någon vid min sida. jag var vilden som stod
ensam, stark och obesegrad.

en person har mig nu tam. men det tog tid. och jag har lärt
mig att det räcker med en. jag gillar inte att vara en tam
vilde. motsatserna går inte att komponera.

jag är motsatsen till mig själv.
vild och tam.
sjuk och frisk.

jag gör mig så tam vid vissa stunder att jag vid andra kämpar
hårdare än hårdast för att ta mig tillbaka ut i vildmarken.

ta mig tillbaka dit jag hör hemma. 

en börda är vad jag känner mig som just nu.
mitt huvud tar kål på mig men trots det kan ångesten överrösta
smärtan. jag ber mamma om hjälp men allt hon gör är att sucka
och jämra sig.

som att jag ska vara medveten om hur många omvägar jag
tvingar henne gå bara för min skull.

för att jag ska veta hur självisk jag är.  

det är mörkt och regnar när jag tar mig ur bussen som
kört mig hem. men dte gör inget, för då ser man inte tårarna
som strömmar ner för mina kinder. det är kallt så man
märker heller inte skakningarna av frustration som utsöndras.

jag ställer sen frågan "är det du eller jag som är problemet pappa?"
och sen kommer de vanliga fumliga bortförklarande svaren.
jag försöker ge honom ett in men han tar det som ännu ett
påhopp "jag får känslan att jag är inget mer än en stor besvikelse"
.. det gör mig inget att du säger att jag är problemet i din värld,
jag säger ju öppet att du är problemet i min. för då gör vi
framsteg, och jag kan inte komma framåt ensam när du inte
kämpar med mig. tro mig jag har försökt.

det är kallt och mörkt och stökigt i rummet där jag sen söker min
trygghet. de är besvikna för att jag gett upp på att försöka ikväll.
och känner allt, det trycker och jag gråter mer.

hur kan ni vara så känslokalla. jag bryr mig ju så äckligt mycket.
jag hade inte skärt, gråtit, skrikit, spytt eller skakat så här om
jag inte brydde mig. se att jag skriker med min kropp "älska mig"

...

jag var liten och grät mig själv till sömns.
grät för saknaden var stor och sjöng på den enda sång
jag kunde "pappa kom hem för jag längtar efter dig" ..
jag grät.
på morgonen kände jag inte av gråten längre, det var sveket.
det var då jag började dra mig undan .. och slutade nog aldrig.

...

jag kan ärligt säga att där satte jag upp min första mur.
och den kommer han aldrig kunna bryta.

haha.. emelie du ville ha något nytt så då får jag väl skriva ett inlägg.
idag när de andra satt och skrev provet på engelskan satt jag faktikst inte bara och gjorde
ingenting.. jag tänke (!!) ..haha, tänk om pubhår hade fattat den du

---

jag är så trött på alla som ska vara så satans perfekta.
och ännu mer på mig själv som inte lyckas vara det.

det gröna står för bestämdheten jag saknar. ni vet som man
tar en tablett för man har brist på någon vitamin i kroppen.
det är exakt samma sak.

att vilja läggas in. att komma bort.
komma bort är en ursäkt för sanningen.
sanningen är att man letar efter svar och
hoppas att sjukvården är lösningen på svackan
man har och att man inte själv är problemet.
men ärligt talat tror jag inte att det är svaret.
svaret är du själv.
men hur fan ska jag hitta lösningen om jag själv är problemet?!

Vill du veta en hemlighet..?
jag har velat spy
jag har velat svälta
jag har velat dö
och.. jag har velat träffa dig.

Du tror att du känner mig.

Och på någon nivå är det säkert sant.

För jag har varit alla.

Jag har varit den osäkra flickan som ingen ville vara nära.
Jag har varit hon som alla ville ha en del av, den som alla
ville utnyttja. Jag har varit hon som blev tagen av polisen.
Jag har varit den som gick i kyrkan för söndagsmässan.
Hon med de höga ambitionerna och alla MVG. Jag har även
varit hon som skolkade för att gå ut och röka på gatuhörnet och strula med första bästa.

Du tror att du känner mig.

Men sanningen är att jag varit alla för att slippa vara mig själv.

Även om det hände för 3,5 år sedan så finns det alltid
bakhuvudet och i mina mardrömmar. Eftersom att det
hände mig så slutade jag vilja vara mig själv.
Men vem skulle jag vara? Inte visste jag. Så jag blev alla.

Och nu har jag levt så många liv att jag knappt vet hur jag ska leva mitt eget.

Detta är min historia. Vad är din?

att inte kunna gå vidare ner är det värsta som finns.
men när det går upp igen inser man hur farligt minst frustration är..
och dt är uttröttande.
att hela tiden anstränga sig men ingen som helst belöning får man.
om något är det ångest, men vem fan vill ha det?!

i wish i didn't need this
i wish i could make it go away
and most of all to take it back

there's disapointment everywhere
stuff buried long ago
now haunting me and my clear sight

sometimes i'm not even sorry

fan .. jag kan inte säga annat än att jag hatar er .
och ännu mer vad jag gjort.